Mellan 1747 och 1809 gick sillen till i Bohuslän och det kom att förändra livet längs kusten på ett sätt som idag är svårt att föreställa sig. Plötsligt blev det lätt att få enorma fångster, salterier och trankokerier växte upp som svampar ur jorden och arbetskraft blev en bristvara. Fisk och tran exporterades till Europa och volymen blev så stor att fiskprodukter under några år stod för ca 17% av Sveriges totala export (nr 2 efter järn). Inkomsterna ökade, folk från inlandet flyttade ut till kusten och i fiskelägen och kuststäder växte invånarantalet kraftigt. Exempelvis fördubblades Uddevallas befolkning mellan 1750 och 1800 och Marstrand var än värre, där skedde en tredubbling mellan 1750 och 1795.

Sillen flyttade sig

Skälen till att sillperioderna uppstod är oklart. Däremot vet man att under en sådan period gick sillen varje höst in mot land för att leka och att fisket bedrevs under de 2-3 månader som leken pågick. De första fångsterna togs i närheten av Strömstad men sillen fanns snart längs hela Bohuskusten. Från 1750 och ca 15 år framåt var tillgången störst i Göteborgstrakten, sedan började sillen dra sig norrut och ungefär från 1775 och till periodens slut var aktiviteten störst utanför Orust och Tjörn. De bästa åren kom under 1790-talet, sedan började nedgången och efter 1809 var det definitivt slut. Även om detta var bilden i stort så varierade tillgången kraftigt mellan olika områden och år. En tendens var också att sillen med tiden kom in allt senare på året; i stället för start i augusti som var det vanliga under de första decennierna, kunde det mot slutet dröja ända till december innan säsongen började. Variationerna skapade lokala ekonomiska problem, men de gav också upphov till oro och spekulation om orsaken och detta fick med tiden stora konsekvenser.

Fångst- och beredningsmetoder

Eftersom sillen gick ända in till land var fångstmetoderna relativt enkla. Man använde ofta s k landvader, som roddes ut och sedan kunde dras in från klipporna.

För att utnyttja de väldiga mängderna fisk var man tvungen att använda  konserveringsmetoder, som förhindrade fisken från att ruttna bort. Svårigheten var inte att fånga fisken, utan snarare att ta hand om fångsten i tid. Att salta fisk hade man gjort länge och saltning användes också i stor skala under hela perioden. Redan före sillperioden på 1700-talet hade man tillverkat tran för husbehov men eftersom tekniken inte passade för användning i större skala krävdes innovationer. Kommersiell trantillverkning kom därför igång först 1760 efter att ny metodik hade utvecklats.

Antalet salterier och trankokerier ökade snabbt och år 1787 fanns 336 salterier och 409 trankokerier i Bohuslän. Ofta låg ett salteri och ett trankokeri bredvid varandra eftersom man på det sättet kunde använda avfallet från salteriet vid trantillverkningen. I Mollösundstrakten fanns vid den tiden ett 10-tal trankokerier, bl a två vid Lervik/Carlsholmen (vid nuvarande småbåtshamnen) och ett vid det som i dag är Torneviks badplats.

Trankokning

Ett trankokeri bestod i bottenvåningen av en eller flera stora brännugnar med tillhörande skorsten. På varje brännugn stod upp till 4 kittlar. Det var stora järn- eller kopparkärl i vilka kokningen skedde. Kokeriernas storlek varierade påtagligt, ibland fanns bara en skorsten medan det största kokeriet hade nio, d v s 36 kittlar. Mollösundskokerierna, exempelvis det i Åkervik, hade 2 skorstenar med 8 kittlar. Vid kok vinschades sillen upp på övervåningen där kittlarna fanns. Man hällde i 1/3 sill och 2/3 vatten och sedan värmdes blandningen till kokning under kraftig omrörning. Fettet flöt då upp och kunde så småningom hällas i en ”klartunna” där grumsrester och vatten fick sjunka till botten innan tranet tappades ur. Ett kok tog 6 timmar och det var vanligt med tre kok/dygn. En tunna sill (80 kannor = ca 210 liter) gav ungefär 8 kannor tran. Vid kokningen krävdes en man för att elda två ugnar och två man vid varje kittel för omrörning.

Dåtidens miljörörelse

Miljötänkandet infann sig redan under denna tidsepok. Avfallet vid trankokningen gav upphov till en sorts miljörörelse redan på 1700-talet, kanske vår första. Bakgrunden var att man under sillperiodens första decennier slängde avfallet (grumset) från trankokningen rakt ut i vattnet nedanför kokerierna. Grumset bestod av fjäll, fenor och ben. Volymerna var stora och botten täcktes snart av tjocka, gråa avfallsmattor. Det ledde till oro för att nedsmutsningen skulle skrämma bort sillen och man tyckte sig få stöd för den tanken i de variationer som var i sillförekomsten. Oron var sannolikt helt obefogad – sillen flyttade ju på sig långt innan det fanns trankokerier – men det är en annan historia. Effekten blev i alla fall att man i fiskeristadgan krävde att trangrumset skulle grävas ner. Eftersom många trankokerier låg på steniga holmar efterlevdes inte påbudet och då tog myndigheterna till hårdhandskar.

Stridsskrift och trangrums

År 1783 bestämdes, att om man inte kunde gräva ner grumset, skulle kokeriet läggas ner. Plötsligt hotades inte mindre än 120 trankokerier av nedläggning, uppståndelsen blev stor och ägarna gick till motattack. De författade 1784 en stridsskrift, den s.k. ”trangrumsakten”, där det hävdades att grumset inte alls var skadligt. Man hade framgång och rivningen förhindrades. Istället beslutades att avfallet skulle släppas ut i speciella ”grumsdammar” som fungerade som avstängda bassänger inne i en vik. Vad grumsets effekt på miljön beträffar, blev nog resultatet en klar försämring. Istället för att någorlunda snabbt sköljas bort efter säsongens slut, stannade det ruttnande avfallet kvar i dammarna. Lukten blev förfärlig och grumset måste ändå släppas ut i havet eller transporteras undan. Just dessa misslyckade dammar är idag det enda som här och var finns kvar av hela denna industriepok. I Åkervik ligger t ex resterna av grumsdammen kvar som en låg stenmur tvärs över viken, i övrigt är allt borta. Grumset hade dock en positiv sida, det blev en utmärkt gödsel som, enligt en resebeskrivning från 1797, gav ”oerhörda fördelar för lantborna” framför allt på nyodlingar. Däremot var det sämre på gammal mark ”emedan det uppjagade all bördigheten på en gång”

Kalhugget Bohuslän

Sillperioden innebar ett stort ekonomisk uppsving för Bohuslän, men skapade också problem, bl a genom de negativa miljöeffekterna. Förutom att trankokningen producerade avfall bidrog den också till den fortsatta kalhuggningen av kustbandet. Stora mängder virke gick åt att bygga salterier och trankokerier och trankittlarna eldades med ved. Visserligen förbjöds vedeldningen år 1778, men skadan blev ändå stor.  Det rådde även något av en guldgrävarstämning längs kusten där ingredienserna var överdrivna förhoppningar om rikedom, hårt arbete, sprit och sedeslöst liv.

Framgång och förfall

Sillperioden slutade ungefär som den börjat, i princip oväntat, men slutet förebådades av några år med stora variationer i mängden fisk. När sillen slutligen förblev borta var det som att slå tappen ur tunnan. Som genom ett trollslag avfolkades skärgården. Salterier och trankokerier fick stå och förfalla och den nyvunna rikedomen byttes till lång och svår fattigdom.  Följande beskrivning från 1832 säger det mesta om situationen: ”Den som för 25 år sedan såg Bohusländska Skärgården och nu åter får se densamma, skall knappast kunna afhålla sig från tårar.  Den erbjöd då en präktig anblick. Ur själva hafvet stego kostsamma murar och pålverk, hvarpå hvilade vidsträckta Salterier och Trankokerier: längre från stranden såg man rika Magaziner och dritfiga Verkstäder: öfverst präktiga karakters byggningar, samt tusentals fiskarstugor och arbetares boningar. Man såg stränderna vimla af menniskor och hafvet fladdra af segel -----

Nu ser man af all denna härlighet intet mer än blotta ruinerna: endast här och där finner man en lutande koja, som i likhet med en förfallen grafvård, väcker en sorglig känsla även hos den fremmande åskådaren”